Tag Archives: Filosofi

Kritik av ”Till kritiken av genusvetenskapen”

[Jag håller just nu på och tittar på den norska dokumentärserien ”Hjernevask”, som på ett populärt sätt behandlar forskningen om eventuell inverkan av arv och miljö på könsstereotypa beteenden. En vän tipsade mig i samband med detta om blogginlägget ”Till kritiken av genusvetenskapen” av Niklas Hellgren, och frågade mig vad jag tyckte om innehållet. Nedan följer en redogörelse av några av mina problem med texten.]

Jag tycker inte den här texten är vidare värst. Det är väldigt oklart vad det är för tes som egentligen avses drivas, och nästan allt som sägs är så svepande och otydligt att det är svårt att ens utvärdera, men vissa specifika kommentarer kan man väl drista sig till.

1. ”Man brukar ju säga att naturvetenskap förklarar verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser. Men inom forskning som humanvetenskap/samhällsvetenskap vill man snarare förstå vårt beteende, vårt handlande. Genom att göra det klarlägger man strukturer som dittills varit osynliga.”

Ja, den här tänkta dikotomin ”förutsäga vs. förstå” hör man ju ofta om, men det är ju svårt att se att den överlappar på något substantiellt sätt med distinktionen naturvetenskap/samhällsvetenskap. Det finns väl grundforskning inom naturvetenskapen som inte i sig ger någon förmåga att förutsäga kommande händelser, men som hjälper oss att förklara och förstå något fenomen. Och om psykologin är en naturvetenskap så verkar det vara en naturvetenskap som har potential att låta oss både ”förutsäga kommande händelser” och ”förstå vårt beteende, vårt handlande”. Detsamma borde väl gälla i princip för genusvetenskapen också: säg att den ger oss goda skäl att tro t.ex. att ”Överrepresentationen av individer med biologiskt kön X inom yrkesgrupp Y är uteslutande eller huvudsakligen ett resultat av uppfostran, förväntningar och socialt tryck”. Då tycks det mig som om detta hjälper oss både att förutsäga kommande händelser (det här specifika barnet B har utsatts för liknande uppfostran, förväntningar och socialt tryck som andra individer av biologiskt kön X, alltså är det osannolikt att B kommer vara verksam inom yrkesgrupp Y) och att förstå vårt beteende och vårt handlande (”ah! Jag utsattes för vissa förväntningar, t.ex. den där gången när mamma och pappa gav mig en brandbil! Det hjälper mig förstå varför jag dragits till yrken där man får utsätta sig för akut fysisk fara”). Så jag kan inte a priori se att det vare sig är så att naturvetenskapen har ensamrätt på att förutsäga kommande händelser, eller att samhällsvetenskaperna har ensamrätt på att förstå vårt beteende och handlande.

2. ”Den positivistiska synen på samhällsvetenskap är tämligen stendöd.”

Det här kommer direkt i anslutning till ovanstående, men det är svårt att se vad det har med något att göra. Skribenten förklarar inte vari ”den positivistiska synen på samhällsvetenskap” skulle bestå. Är det Comte-positivism? Logisk positivism? Idén att all samhällsvetenskap bör bedrivas med uteslutande kvantitativa metoder? Är det en tes som någon överhuvudtaget omfattar idag? Det får vi inte veta, men vi förstår ju att positivism är något dåligt och förenklande, och att den står i konflikt med genusvetenskapen. Och om genusvetenskapen som den bedrivs idag står i konflikt med något dåligt och förenklande så ligger det väl något i den?
Det här är såvitt jag kan se bara ett billigt retoriskt knep av det sämsta slaget.

3. ”Max Weber lär ha sagt att en undersökning ska göras så att en kines kan begripa den. Detta något etnocentriska perspektiv torde han ha fått kritik för i dag, men tanken kan formuleras med begreppet intersubjektivitet. Här har vi alltså tanken att ett påstående, t.ex. slutsatsen av en studie, kan prövas av i princip vem som helst. Men att det här skulle vara ett kriterium på objektivitet är omstritt. Att alla är överens om att jorden är platt betyder inte att den är det. Och om vi ger två parter lika mycket utrymme i en undersökning om folkmorden i Rwanda, kan vi då enas om att en ”medelväg” går att hitta? Knappast.”

Det här tycks mig ytterligt förvirrat. Som jag förstått Webers uttalande har det just med önskvärdheten av intersubjektivitet hos vetenskapliga påståenden att göra: även om våra intressen påverkar vad vi väljer att forska om, så ska såväl premisser som slutsatser i vetenskapliga resonemang vara sådana att någon som inte delar dessa intressen skulle kunna pröva o påståendena. Våra intressen och mål kan (och bör, om jag har förstått Weber rätt – varför är forskning på fågelinfluensa motiverad? Jo, för att vi tycker att det vore väldigt bra om vi kunde förstå den tillräckligt väl för att kunna utforma ett bra skydd mot den) påverka vad vi väljer att forska på och varför, men i god vetenskap påverkar de inte resultatet.
Men hur är truismen ”Att alla är överens om att jorden är platt betyder inte att den är det” en kritik av detta? Poängen med intersubjektivitetskravet är väl inte att det är tillräckligt att ett påstående är formulerat så att någon som inte delar upphovsmannens intressen och mål kan förstå och granska påståendet för att påståendet ska vara sant? Det är väl snarare så att intersubjektivitetskravet är ett av flera nödvändiga villkor för att man ska kunna ha en fruktbar diskussion där människor med olika intressen och mål kan mötas och, i bästa fall, finna att vi har goda skäl att acceptera eller förkasta påståendet. Att en vetenskaplig teori är formulerad på ett sätt som gör den intersubjektivt tillgänglig räcker inte för att teorin ska vara sann, men det är en nödvändig förutsättning för att den ska kunna ligga till grund för en vettig diskussion. Och, nota bene, att den är intersubjektivt tillgänglig på det här sättet innebär inte att ”alla är överens” om teorin (någon sådan teori finns rimligen inte, inte ens om man begränsar ”alla” till att ha räckvidd över alla vetenskapsmän i en given disciplin), utan att den är formulerad på ett sådant sätt att den kan förstås och testas av människor med olika intressen och mål.

4. ”Det gemensamma för genusvetenskapens kritiker på högerkanten är att de tar fasta på det socialkonstruktionistiska perspektivet på kön och låter det stå för hela ämnet.”

Detta kommer efter en snabb sammanfattning av olika texter av Johan Lundberg, Roland Poirer-Martinsson och Bo Rothstein. För det första: ”höger” och ”vänster” är ju relativa begrepp vars applikation beror på var man själv står, så det säger ju något om skribentens politiska världsbild att han räknar Bo Rothstein som en ”kritiker på högerkanten”. För det andra: även om alla dessa tre är ”kritiker på högerkanten”, vad har det för relevans i sammanhanget? Jo, vi som läser texten vet ju alla att ”högerkanten” är något suspekt, på vilken man under inga omständigheter vill befinna sig. Så om genusvetenskapen som den bedrivs idag står i konflikt med människor på högerkanten, då ligger det väl kanske något i den?
Ytterligare retoriska villospår, med andra ord.

5. ”Det som däremot är ganska tröttsamt är diskursen att biologiska skillnader ska ges en avgörande roll för vem som tar hand om våra barn eller vilka yrken vi bör välja eller varför vissa ska ha sämre betalt än andra. Här vimlar det av tyckare som i stil med Elise Claeson kan påstå att män har okänsligare fingertoppar och därför inte ska ta hand om spädbarn. Men ponera att hon har rätt i sitt grundpåstående. Bör slutsatsen inte bli att män i så fall bör få extra träning i att ta hand om sina barn? Nu är det inte alla som är lika skogstokiga som Claeson, men vad är det som säger att biologiska skillnader bör få styra oss? Jag begriper faktiskt inte vad vi skulle uppnå med det.”

Det här är förvirrande, för av texten i övrigt (samt dess inledning) leds man till att tro att inlägget behandlar frågan om huruvida genusvetenskapen lever upp till rimliga krav på vetenskaplighet och intellektuell stringens: men det citerade stycket verkar handla om vad vi bör göra, om det visar sig att biologiska faktorer förklarar vissa skillnader i beteende.

För det första: hur många av de som anser att det sådana förklaringar är rimliga menar egentligen att ”biologiska skillnader ska ges en avgörande roll för vem som tar hand om våra barn eller vilka yrken vi bör välja eller varför vissa ska ha sämre betalt än andra”? Det krävs rätt många tämligen suspekta normativa antaganden från att komma från den deskriptiva tesen till någon av teserna om hur saker bör vara.
För det andra, och viktigare: säg att övergången från den deskriptiva tesen om den bästa förklaringen av skillnader i beteende till dessa normativa teser om hur vi bör ordna samhället faktiskt var enkel och plausibel (vilket jag som sagt inte anser). Varför skulle det faktum att vi inte gillar de normativa konsekvenserna av de vetenskapliga resultaten ge oss skäl att förkasta resultaten ifråga? Det skulle de förstås inte. Aptitligheten hos eventuella normativa konsekvenser av en deskriptiv teori säger givetvis ingenting alls om teorins plausibilitet, och det torde skribenten också förstå.
Men om man kan få tillräckligt många otrevliga normativa associationer att fästa vid de deskriptiva teser som genusvetenskapens kritiker för fram, så kan ju läsaren komma att känna obehag inför teserna, och därför få för sig att det måste vara något fel på teserna. Fler retoriska dimridåer, med andra ord.

6. ”Åter till frågan om skeva ingångar till forskningen. Hur kan exempelvis feministisk forskning vara ”objektiv”? Den vägleds ju av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas.”

Det här är bland de mest förbluffande passagerna i hela texten (och jag tycker, som kanske framgår, att det finns mycket i den här texten som är intellektuellt förbluffande). Här sägs det alltså rakt ut att ”feministisk forskning […] vägleds av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas”. Hur kan ett helt forskningsfält (jag antar att ”feministisk forskning” och ”genusvetenskap” som ett tvärvetenskapligt ämne är ungefär samma sak?) ta ett påstående som ”det råder strukturella orättvisor” (för det första är den deskriptiva komponenten i detta påstående som vi vet kontroversiell, och just en sådan sak som ifrågasätts av genusvetenskapens kritiker, och för det andra så är värderingen att dessa skillnader är ”orättvisor” och inte bara skillnader uppenbart normativ) för givet, och samtidigt göra anspråk på att vara en intellektuellt respektabel disciplin vars resultat har någon form av bindande giltighet och anspråk på att säga något om hur saker faktiskt är?
Om en annan disciplin, säg ekonomin, ”lät sig vägledas” av utgångspunkten att ”ekonomiska marknader med en låg grad av statlig reglering och intervention resulterar i en rättvis distribution av tillgångar” så skulle, misstänker jag, de flesta genusvetare protestera högljutt – och detta med rätta! Den deskriptiva komponenten av påståendet, att ekonomiska marknader med en låg grad av reglering och intervention resulterar i en viss distribution av tillgångar, är inte något som ekonomin som vetenskap kan eller bör ta som utgångspunkt, utan just ett sådant påstående som den ska undersöka med metoder som är acceptabla vare sig man är positivt eller negativt inställd till påståendet som sådant. Den normativa komponenten av påståendet, att distribution X av tillgångar är rättvis, är överhuvudtaget inte något som ekonomin som vetenskap kan undersöka (även om det såklart står ekonomer – liksom alla andra – fritt att resonera om vad som gör en distribution rättvis eller orättvis; men då måste man inse att när man gör det så har man klivit ur ekonomin i strikt mening och klivit in i den normativa etiken).

7. ”[Feministisk forskning] vägleds ju av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas. Ser den alltså inte bara det den vill se? Här kan en feministisk forskare inta en hovsam attityd och säga: ”Jo, jag skriver under på att vi är betjänta av en allsidig bild av verkligheten. Men ni kanske har missat nåt, grabbar? Just för att ni är män problematiserar ni bara det som är intressant för er.” Syftet med den feministiska forskningen är alltså inte att se verkligheten på ett helt annat sätt utan att komplettera bilden. […]
Men man kan vara lite mer stridbar än så. Man kan ifrågasätta det rådande perspektivet kraftigare och se det som maktens perspektiv, utan att för den skull förfalla till konspirationsteorier. Det är alltså inte bara en slump att ingen tidigare har problematiserat heterosexualitet, vithet eller postkoloniala strukturer. Den som tillhör normen ser inte normen, för den ser genom normen. Men den som tillhör normen får också fördelar av att detta förtigs, att andra perspektiv osynliggörs. När heterosexualitet framställs inte bara som norm, vilket det i statistisk bemärkelse är, utan som något naturligt, förväntat och önskvärt osynliggörs och förtrycks alla som inte tillhör normen. Queeranalysen, en liten del av genusvetenskapen, är ett sätt att vända på steken, att ifrågasätta heteronormen och dess yttringar, och detta är faktiskt ett slags motståndsrörelse. På samma sätt är feminismen både ett uttryck för samhälleliga förändringar (som har möjliggjort den) och ett verktyg för dessa förändringar (som den har åstadkommit). Det lönar alltså föga att oja sig över att ”feminismen har gått för långt” eller att se genusvetenskap som ”onödig”. Uppenbarligen har vi en bit kvar att gå innan feministisk forskning och genusvetenskap har blivit redundant.”

Det finns otroligt mycket att invända mot här. Men låt mig fokusera på en sak. Resonemanget börjar i en diskussion om huruvida feministisk forskning i Hellgrens bemärkelse är rationellt acceptabel, eller huruvida den ”bara [ser] det den vill se”, men den slutar i ett resonemang om att vi har en bit kvar ”innan feministisk forskning och genusvetenskap har blivit redundant”, eftersom ”feminismen [är] […] ett verktyg [för samhälleliga förändringar]”. Men här har vi ju återigen glidningen från den deskriptiva frågan om huruvida feministiska forskare genom att utgå ifrån att det råder strukturella orättvisor ”ser vad de vill se” istället för att bedriva intellektuellt öppen forskning, till den normativa frågan om huruvida det är önskvärt att genusvetenskapen som den ser ut idag fortsätter existera, givet att den kan leda till vissa sociala och politiska förändringar. Man kan överhuvudtaget inte utvärdera den deskriptiva frågan i termer av den normativa.
Ponera att det ju t.ex. finns en möjlig (men falsk) fysikalisk teori som säger att distributionen av kvanttillstånd i rymdtiden är konfigurerad på ett sådant sätt att så fort någon människa X medvetet försöker skada en annan människa Y för sin egen vinnings skull, så förintas X omedelbart. Om fysiker nu skulle lyckas sprida den här teorin och övertyga allmänheten om att den var sann, så skulle detta antagligen ha ytterligt goda konsekvenser för hur folk behandlade varandra, eftersom ingen skulle våga medvetet försöka skada någon annan. Men dessa positiva konsekvenser innebär ju inte att teorin är sann, eller att vi har goda skäl att tro på den, eller ens att det är en vetenskaplig teori överhuvudtaget. Dessa tre frågor är ju helt separata från frågan om de eventuella normativa konsekvenserna hos teorin. Och detsamma gäller ju motsvarande frågor om genusvetenskapens status, och statusen hos dess teser.

8. ”[D]et är ändå lite märkligt att det är just den kraftigt underfinansiserade genusvetenskapen som ska avskaffas. Det är sällan jag ser högern kräva ett stopp för avancerad matematisk forskning, kosmologi, partikelfysik eller filosofi. Det är ju områden (det finns många fler) som inte har en omedelbar samhällsnytta. Som egyptologi, liksom. Men det är områden som ifrågasätter allt vad vi tar för givet på ett vardagsplan när det gäller tid och rum och varför äpplet faller ur trädet. Där kan man tala om forskning som sällan kan sägas vara ”objektiv” och som i likhet med feministisk forskning eller genusvetenskap befinner sig i en brytpunkt mellan det gamla och det nya samhället.”

Det är möjligt att vissa ifrågasätter genusvetenskapen för att de anser att den inte har eller genererar någon omedelbar samhällsnytta. Men detta verkar inte vara nödvändigt för att ifrågasätta genusvetenskapen. Jag är själv kritisk till rätt mycket av den genusvetenskap jag stött på även fast jag tycker att vi bör ge stöd till vissa vetenskapliga aktiviteter ”som inte har en omedelbar samhällsnytta” (jag sysslar t.ex. själv med sådana aktiviteter, och tycker nog att det är befogat att staten lägger lite pengar på det). Vad gäller den för Hellgren så uppenbart förhatlige högermannen Johan Lundberg så är mitt intryck av denne att han entusiastiskt skulle försvara t.ex. klassisk konst- och litteraturforskning även om denna inte hade någon omedelbar samhällsnytta. Det tycks mig finnas tillräckligt mycket att invända mot genusvetenskapen som den ser ut idag även om man inte kritiserar den för dess bristande ”samhällsnyttighet”. Klagomålen som riktas mot genusvetenskapen (och som har dykt upp på flera punkter i den ovanstående diskussionen) – t.ex. att den ”tar som utgångspunkt” kontroversiella påståenden inom den egna domänen som den rimligtvis skulle behöva ge skäl för (vilket Hellgren själv, som synes, går med på att den gör), att den av allt att döma populeras av forskare som har vissa ganska specifika politiska åsikter gemensamt och som anser att främjandet av dessa politiska åsikter är viktigare än det rigorösa och självkritiska studiet av sanningshalten hos påståendena i vetenskapens domän, och att den tenderar att avfärda ifrågasättande av den egna verksamheten med ad hominem-argument och politiskt misstänkliggörande – tycks mig såvitt jag kan se inte vara tillämpliga på vare sig avancerad matematisk forskning, kosmologi, partikelfysik eller filosofi. (Sedan kan man sannerligen ifrågasätta i vilken mening dessa discipliner utgör ”forskning som sällan kan sägas vara ‘objektiv'”, och vad det påstådda faktumet att deras forskning ”befinner sig i en brytpunkt mellan det gamla och det nya samhället” (vad nu detta betyder) ska implicera med avseende på deras berättigande som intellektuella verksamheter. Men här lämnar ju Hellgren oss i mörkret än en gång.)

Sammanfattningsvis kan man efter denna genomgång av de mest frapperande oklarheterna och intellektuella snedtrampen i texten fråga sig vad en dekonstruktionist skulle göra av Hellgrens egna ödmjuka slutord: ”[F]örsök att vara lite mer stringenta i fortsättningen. Det blir så tradigt att ständigt behöva upplysa er om elementa.”

[Den som själv vill se ”Hjernevask” – och efter första avsnittet kan jag nog utfärda en åtminstone tentativ rekommendation – kan följa denna länk. Den som vill läsa något bra om ”Hjernevask” och genusvetenskapens status rekommenderas att läsa Peter Illis inlägg.]

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized